De etiska reglarna för press, tv och radio har utformats av medierna själva. Frågan är om journalister har högre moral än andra människor. I vekligheten kan det vara svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. Det kan vara svårt att leva som man lär med tanke på att mediernas huvudintresse i första hand är att tjäna pengar.
Ge korrekta nyheter:
Här vill jag uppmärksamma två punkter, nummer 1 och 4.
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
Efter mordet på Sveriges utrikesminister 2003 publicerades i svenska medier onödiga uppgifter om en misstäkt mördare som kallades för 35-årigen. Tidningar publicerade inte hans namn men skrev mycket om hans privata liv. Hela hans liv från barndomen och framåt redovisades i medierna. Det publicerades integritetskränkande uppgifter om att han ibland var sen med att betala hyran. Efter ett tag släpptes 35-årigen och den riktiga mördaren grepps. Allmänintresset var så stort att publiceringen ansågs vara befogad. Man brydde sig inte om att skadan av en publicering ska vägas mot allmänintresset. Man kan konstatera att även medierna ägnar sig åt dubbelmoral i allra högsta grad. Medierna gör egen värdering om vad som etisk eller oetisk att publicera.
Mediaforskaren Dan Kärren har undersökt etik på respekterade nyhetsredaktioner som DN. Han anser att många nyhetsjournalister lämnar sin personliga moral och etik hemma när de går till arbetet. Han skriver att de personer som ska fotograferas och intervjuas blir avhumaniserade, de blir delar av en story som ska säljas, råvaror som behövs i produktionen. Konsekvensen blir att de självklara moralregler som alltid borde gälla vid kontakten mellan människor sätts ur spel. Det förekommer att reportrar får i uppdrag att intervjua människor som nyligen förlorat en anhörig eller drabbats av en svår olycka. Det förekommer också att man som ”medmänniska” ger sig på en chockad mamma vars barn just har dött. Men så gör fotografer och reportrar.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden…
När Sveriges utrikesminister knivhöggs på ett varuhus i Stockholm 2003 klandrades Expressen av PON. Tidningen publicerade på löpsedeln, på första sidan och inne i tidningen bilder på en döende utrikesminister som bars bort på bår. Själv anser jag att tidningen grovt brutit mot god publicistisk sed genom att publicera närgångna bilder på en döende människa. Tidningen orsakat grov publicistiskskada med tanke på att hon hade minderåriga barn som inte bad om att ta del av skrämmande och grova bilder.
Var varsamt med bilder
Här vill jag ge exempel på begreppet bildkannibalism.
Journalisten Göran Rosengren skriver om en bildjournalist som 1993 anlände till en svält katastrof i Afrika. I en av Guds glömda byar i södra Sudan fick journalisten syn på en uttorkade flicka som kollapsade. Hon var på väg till en bättre plats. Han hörde henne ge ett svag pipande ljud och böjde sig ner för att ta sina bilder. Efter en stund satte en gam en bit bort från flickan. Journalisten väntade och väntade på en bättre bild. Han väntade på att gamen skulle breda ut sina vingar för att stilla sin hunger. Men flickan låg kvar efter en halvtimme. Utan resultat jagade journalisten iväg gamen och gick sin väg. Journalisten gick och satte sig under ett träd, bad till Gud, grät och tänkte på sin egen dotter.
Bilden av flickan publicerades i hela världen. Upprörda människor skrev till tidningen, de ville veta vad som hade hänt med flickan. En del människor ringde direkt till journalisten och frågade honom varför han inte hade ingripit. Han försvarade sig med att det fanns hundratals flickor i samma situation och att av de dog minst tjugo varje timme. Ett år senare fick journalisten det stora Pulitzerpriset för sin bild. Men ett par månader senare begick han självmord. Plågad av sina minnen och hans inre bilder skrev han i ett brev till sin vän ”Jag ångrar att jag inte plockade upp barnet”.
måndag 3 mars 2008
fredag 15 februari 2008
Nyhetsvärdering
Mediernas makt påverkar oss
Skolan har ståt i fokus på debatten den gångna veckan. Man har pratat om lärartäthet, lärarbehörighet, elevernas trivsel och att många unga mår dåligt i skolan. Det är inget nytt att den svenska skolan har problem. Man kan inte längre hävda att den svenska skolan är ”världens bästa skola”. Mot denna bakgrund kan man fråga sig, vilken makt har egentligen medierna och om de ger en rättvis bild av verkligheten?
Tidigt i veckan visades i rapport ett inslag om att det finns fler lärare i socialdemokratiska styrda kommuner än på kommuner styrda av högeralliansen. Skillnaden på lärartätheten är från 7 till 12 lärare per hundra elever. Man menar att i kommuner där man har minskat lärartätheten så presterar eleverna mycket sämre i basämnena som engelska, matematik och svenska. Men alla håller inte med om att det är fler lärare som behövs i skolan. I den moderatstyrda Sollentunakommunen utanför Stockholm ligger lärartätheten på riksgenomsnittet, och resultatet är bättre hos eleverna. Enligt rapport så finns det forskning som visar att lärarnas kompetens är viktigare än tätheten om man vill nå högre resultat i skolan.
Ett andra inslag i rapport handlade om att mer än varannan behörig lärare i grundskolan undervisar i ämnen dom inte själva har läst. Man anser att lärare bör ha djupa kunskaper i sina ämnen. Men att under de senaste åren har funnits en tendens att tona ner behovet av kunskap hos lärarna. I stället har den pedagogiska kunskapen lyfts fram, som om det skulle räcka till.
Ett tredje nyhetsinslag från rapport visade att det som krävs för att eleverna ska få bättre betyg är att dem trivs i skolan. Enligt skolministern är lösningen hårdare tag, bättre studiedisciplin och behöriga lärare. Men eleverna själva har en helt annan uppfattning. För eleverna handlar skolan om att träffas och att ha kul. De tycker att man ska ha bra betyg men att skolan handlar också om att formas som social person. Elever som går på skolor som har ett levande föreningsliv lyckas bättre med sina studier, har högre betyg och de flesta pluggar vidare på universitet och högskolor.
Ett fjärde inslag som publicerades i rapport handlade om att många unga mår dåligt och känner stor press i skolan. Trots larmrapporter saknar många skolor personal som ägnar sig åt elevernas hälsa. Det går en kurator på över 800 barn och en skolpsykolog på över 1800 barn i Sverige. I friskolorna ska en psykolog hinna med 3 300 barn. Kritiska röster menar att den här är ett svek mot barnen i skolan.
Slutligen vill jag reflektera kring hur mediernas makt påverkar oss och vilka problem det kan medföra. Jesper Strömbäck doktor i journalistik och forskare vid Mittuniversitetet i Sundsvall hävdar att det finns två sorters makter:
Den första handlar om vad som blir en viktig fråga. Det som rapporteras och som vi uppfattar som viktigt bestäms av medierna. Medierna bestämmer vad som står på dagordningen och vad vi ska prata om i vår vardag. Frågor som inte tas upp av medierna som till exempel svält och krig i Afrika, anses inte vara viktiga och får därför lite eller ingen uppmärksamhet alls i medierna. Denna typ av makt kallas för dagordningsfunktionen.
Den andra typ av makt handlar om hur man uppfattar det medierna rapporterar om personer och händelser Hur medierna beskriver något påverkar hur vi uppfattar det. Om medierna beskriver skolan som en plats med mycket problem, så tror vi att det är så. Men om medierna beskriver istället skolan som en positiv och trygg plats, så får vi mediekonsumenter också den bilden. Strömbäck kallar det för gestaltningsmakten.
Problemet, som Strömbäck ser det, är att medierna förmedlar oss en bild av verkligheten som är mycket mer tillspetsad. Medierna ger oss en uppfattning om att världen är svart och vit och mer konfliktfyll än vad den egentligen är.
Skolan har ståt i fokus på debatten den gångna veckan. Man har pratat om lärartäthet, lärarbehörighet, elevernas trivsel och att många unga mår dåligt i skolan. Det är inget nytt att den svenska skolan har problem. Man kan inte längre hävda att den svenska skolan är ”världens bästa skola”. Mot denna bakgrund kan man fråga sig, vilken makt har egentligen medierna och om de ger en rättvis bild av verkligheten?
Tidigt i veckan visades i rapport ett inslag om att det finns fler lärare i socialdemokratiska styrda kommuner än på kommuner styrda av högeralliansen. Skillnaden på lärartätheten är från 7 till 12 lärare per hundra elever. Man menar att i kommuner där man har minskat lärartätheten så presterar eleverna mycket sämre i basämnena som engelska, matematik och svenska. Men alla håller inte med om att det är fler lärare som behövs i skolan. I den moderatstyrda Sollentunakommunen utanför Stockholm ligger lärartätheten på riksgenomsnittet, och resultatet är bättre hos eleverna. Enligt rapport så finns det forskning som visar att lärarnas kompetens är viktigare än tätheten om man vill nå högre resultat i skolan.
Ett andra inslag i rapport handlade om att mer än varannan behörig lärare i grundskolan undervisar i ämnen dom inte själva har läst. Man anser att lärare bör ha djupa kunskaper i sina ämnen. Men att under de senaste åren har funnits en tendens att tona ner behovet av kunskap hos lärarna. I stället har den pedagogiska kunskapen lyfts fram, som om det skulle räcka till.
Ett tredje nyhetsinslag från rapport visade att det som krävs för att eleverna ska få bättre betyg är att dem trivs i skolan. Enligt skolministern är lösningen hårdare tag, bättre studiedisciplin och behöriga lärare. Men eleverna själva har en helt annan uppfattning. För eleverna handlar skolan om att träffas och att ha kul. De tycker att man ska ha bra betyg men att skolan handlar också om att formas som social person. Elever som går på skolor som har ett levande föreningsliv lyckas bättre med sina studier, har högre betyg och de flesta pluggar vidare på universitet och högskolor.
Ett fjärde inslag som publicerades i rapport handlade om att många unga mår dåligt och känner stor press i skolan. Trots larmrapporter saknar många skolor personal som ägnar sig åt elevernas hälsa. Det går en kurator på över 800 barn och en skolpsykolog på över 1800 barn i Sverige. I friskolorna ska en psykolog hinna med 3 300 barn. Kritiska röster menar att den här är ett svek mot barnen i skolan.
Slutligen vill jag reflektera kring hur mediernas makt påverkar oss och vilka problem det kan medföra. Jesper Strömbäck doktor i journalistik och forskare vid Mittuniversitetet i Sundsvall hävdar att det finns två sorters makter:
Den första handlar om vad som blir en viktig fråga. Det som rapporteras och som vi uppfattar som viktigt bestäms av medierna. Medierna bestämmer vad som står på dagordningen och vad vi ska prata om i vår vardag. Frågor som inte tas upp av medierna som till exempel svält och krig i Afrika, anses inte vara viktiga och får därför lite eller ingen uppmärksamhet alls i medierna. Denna typ av makt kallas för dagordningsfunktionen.
Den andra typ av makt handlar om hur man uppfattar det medierna rapporterar om personer och händelser Hur medierna beskriver något påverkar hur vi uppfattar det. Om medierna beskriver skolan som en plats med mycket problem, så tror vi att det är så. Men om medierna beskriver istället skolan som en positiv och trygg plats, så får vi mediekonsumenter också den bilden. Strömbäck kallar det för gestaltningsmakten.
Problemet, som Strömbäck ser det, är att medierna förmedlar oss en bild av verkligheten som är mycket mer tillspetsad. Medierna ger oss en uppfattning om att världen är svart och vit och mer konfliktfyll än vad den egentligen är.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)